Arjeplog... en dröm sedan barnsben

Ja, det kan man nog säga... Många människor har olika typer av geografiska drömmar men i ärlighetens namn så har jag inga sådana som sträcker sig söder om Trelleborg. Insnöat, eller hur?
För om det inte handlar om allt för stark sol för min bleka hy, så är det typen av toaletter som inte tilltalar eller något annat som t.ex. min brutala ormfobi. Den svenska snoken och huggormen är utmaningar nog för mig. Att t.ex. få uppleva Australien är endast förknippat med ångest och jag skulle inte ha satt min fot där med mindre att jag befunnit mig i en syreproducerande plastbubbla som gjort mig oantastlig.

Som förstagångsbesökare i de svenska fjällen under sommartid så finns det givetvis en hel del frågor att ställa sig. T.ex. hur kallt kan det bli på sommaren i Lappland och vad genererar det i sin tur att tänka på när man packar kläder? Tanken är ju att vi ska ha en minimalistisk inriktning på packningen men jag vill ju givetvis inte vara ansvarig för en svår lunginflammation hos min äldste son, Max 11 år, som ska följa med. Har vi fått med allt på checklistan? Naturligtvis inte… jag har då aldrig varit någonstans utan att jag har glömt nåt så varför skulle det vara annorlunda denna gången?

Jag lägger dock in listan här och om du direkt ser något viktigt som jag borde haft med så kan du antingen skratta dig fördärvad eller mejla mig och tipsa…

Saknas nåt? Utrustning för att gräva bivack, eller?
Oavsett så finns det väl att köpa på plats?

Det finns såklart också andra bekymmer och frågeställningar och detta i synnerhet när det gäller fisket. Lyckligtvis så ska vi åka dit med ett par vänner, Anders och Mia, som har lokalkännedom vilket är oerhört befriande. Det ska förhoppningsvis kunna innebära att vi kan få tips om gångbara fiskevatten för harr, öring och även röding. Jag har plöjt hyllmeter efter hyllmeter med fiskelitteratur genom åren och när det gäller fjällfiske så har det nog gjort mig mer förvirrad än klok. Sammantaget är det väldigt tydligt i fiskeböckerna att man ska kolla efter vad som kläcker för dagen om det nu gör det och i så fall ska man plocka fram någon fin imitation i sin flugask och locka med den. Tilläggas bör att enbart av nattsländor finns det inte mindre än dryga 7000 arter vid sidan av alla andra jäkla arter av kryp.. Frågan är då om man måste vara ett entomologiskt orakel för att kunna göra sitt fjällfiske rättvisa. Så då ska jag stå där, som hjälpligt ser skillnad på en kofluga och en citronfjäril, och avgöra om det är en Limnephilidae, Ecnomidae eller kanske rentav en Beraeidae som kläcker för dagen och givetvis direkt se vilken underart till dessa det handlar om?

Sen kommer nästa fråga… Vad är för mening att sätta på en liknande tingest, om nu någon sådan osannolikt råkar finnas i flugasken, när det redan finns en miljon stycken av äkta vara på vattenytan?

Ah, säger den upplyste, du ska såklart ha något som liknar den insekten men den bör då avvika så pass att din kreation ter sig än mer lockande? Ska den i så fall vara större och färggladare? Och varför är det i så fall som är så jäkla viktigt, i flugmönsterfascismens böcker, att dubbingen på kroppen har just den där speciella tonen när man binder?

Man brukar ju säga att man alltid har mer att lära om fiske och det är ju sant. Det blir ju inte heller mindre sant om man ska ta hänsyn till alla de paradoxa påståenden och diverse personliga "sanningar" som florerar i litteraturen bland de olika författarna. Skit samma, jag misstänker att jag förstorar upp problematiken en aning. Hur som helst så ska det bli fantastiskt roligt att få komma iväg och fiska tillsammans med min son.

Jag ska inte annat än erkänna att ett sting av dåligt samvete tynger mig i förhållande till Anne, min tilltänkta, och yngste sonen Fabian som får stanna hemma. Anne är helt enkelt inte intresserad av äventyr på denna nivå och Fabian är lite för ung för fjällstrapatser som eventuellt kommer att innehålla såväl en hel del vandring samt vildmarksliv i det fria. Å andra sidan så tror jag att syskon ibland kan må ganska gott av att få spendera lite tid med enbart den ena föräldern, i de fall de existerar mer än en förälder, och inte alltid tvingas in i det normativa som den traditionella kärnfamiljen symboliseras av med liknelsen: ”Nu ska vi åka till Astrid Lindgrens värld och ha roligt” där barnen slåss för sina liv i baksätet och föräldrarna irriterat försöker medla i konflikten samtidigt som man ser tusenlapparna investeras i ytterligare en misslyckad happening eller något ”kul för hela familjen”. Jag tillhör kategorin som inte tror att det finns något som är ”kul för hela familjen”. Det är alltid någon som får uppoffra sig och där den som kommit på aktiviteten möjligen har lite roligare än de andra. När det gäller resan till lappland så har jag varit förhållandevis tydlig med att jag inte är beredd att kompromissa ett skit vilket mottagits väl av Anne. Jag tycker att hela livet numera är en enda stor kompromiss så denna gången bestämmer jag när, hur och var jag vill äta, sova, fiska etc.

I planen ligger också att vi ska åka över till Saltströmmen i Norge någon dag eller två och prova på lite av vad denna plats har att erbjuda. Vidare så ska vi också ta ett helikopterlyft upp på ett fjäll som heter Tjäcksa och därifrån vandra på Kungsleden ner till en restaurang där vi äter för att sedan åka båt på Laisälven tillbaka till utgångsstället vilket ska bli roligt. Varken jag eller Max har flugit helikopter innan så bara det är kittlande.

Vi åker sannolikt på torsdag(090625) men när vi kommer hem är i skrivande stund inte spikat. Jag måste dock vara hemma senast den 9/7 då vi, den 10/7, lirar på Stora Torg i Kristianstad med bandet Sméns Baglomma, under Kristianstadsdagarna. Så om inte innan så ses vi väl där…

Av Jonas Nilsson, 090621

####################

Fisket har fått konkurrens

Ja, det är nog trots allt så. Jag har fastnat i skogsträsket och blivit Herr kantarell. Ja, det är i alla fall vad jag önskar. Jag väljer dock att se det som ett komplement till fisket men ack vad jag älskar att promenera omkring i skogen i jakt på guldet. Hmm... skogens guld och havets silver, nåja det är ingen inbördes ranking.

Egentligen är det väl inte sådär hemskt mycket som skiljer fiske från svampplockning? Visst, svampplockningen kan bedrivas tämligen nära hemmet och kräver ett minimum av förberedelse. Båda saker genererar dock den känsla av närhet till elementen och är ett led i den strävan efter harmoni som jag nog oftast befinner mig i. Kanske handlar det om fokus på att njuta av det glidande nuet?

Den kan dock ligga en viss fara i att jag förvandlas till Jonne Djävul, d.v.s. att jag blir hång när jag hittar "di gule". Jag har redan sett tendenserna. Dels är jag givetvis "svampsnål" såväl som alla andra jag känner som plockar och som aldrig skulle avslöja ens vilken skog det är som de plockar i med risk för att någon annan ska söka sig dit och därmed riskera att denne någon plockar "deras" svamp. En annan tendens jag sett hos mig själv är att jag har svårt att avsluta... bara här med... bara denna sträckan också osv. Liknar fisket lite grann.

I söndags så var jag och pojkarna ute i skogen och letade svamp. Vi hade en sagolikt härlig stund och även om det kanske inte blev storslam svampmässigt (räknat i kilo) så var naturupplevelsen desto större, i synnerhet för ungarna. Vi tittade på grodor, rotvältor, konstiga träd och stenar samtidigt som vi letade efter kantareller. Svamp, generellt, hittade vi i överflöd men kantarellerna blev inte så många och som den novis jag ännu är så plockar jag endast kantareller. Jag ska dock införskaffa en vettig bok om svampar och läsa på ordentligt. Det är ju synd att bara glida förbi saker som kanske är jättegoda där ute i naturens skafferi. För det är ju det man gör, glider förbi massor av svamp som man inte har en aning om vad det är.

Jag tror att det är viktigare än någonsin att våra barn får bekanta sig med naturen i riklig omfattning. Barnens vardagliga miljö är lika stressande för dem som den är för oss vuxna och om de ska lära sig vad de har att förvalta efter oss så måste de ju få skaffa sig en relation till densamma. Likaså tystnaden, det är ju också den en bristvara för många utav oss och jag tror det gör ungarna gott att få lyssna till den ibland.

När vi sedan kom hem efter skogspromenaden så snyggade vi till kantarellerna och jag smörstekte dem. Ungarna provsmakade men rynkade på näsan och sade sig inte gilla dem. Det spratt till i mitt inre... Va!! Kan man verkligen ogilla smörstekta kantareller?? Känslan vände dock ganska snabbt. En härlig dag med ungarna i skogen, väl hemma kollade de intresserat på hur man rensade och stekte dem för att sedan inte vilja äta dem. Ha ha... Alla kantarellerna till MIG!! Kan det bli bättre??

Finns Skogsmulle fortfarande??

Av Jonas Nilsson, 080823

####################

Den (så) förbannade näbbgäddan

Få eller inga djur är väl så hatade som just näbbgäddan är i havsöringskretsar.  När havsöringsfisket egentligen kanske är som bäst så kommer de smala, silverfärgade j-arna in till kusten, i miljontal, och förpestar för oss "riktiga" fiskare. Borta är då hoppet om det där havsöringseldoradot som vi alla väntar på. Jag tillhör också det klientel som så lågt låter mig irriteras över att naturen har sin gång i och med att Belone belones tar över våra kuster. Jag tror emellertid att jag håller på att omvärdera mitt synsätt en aning.

För det första så ligger väl irritationen i att de helt enkelt förstör havsöringsfisket eftersom de förekommer i så pass riklig mängd att sannolikheten att en havsöring hinner först till betet är försvinnande liten. För det andra så handlar det huvudsakligen, i alla fall för egen del, om att fisket ofta är alltför lätt, d.v.s. det känns inte som någon utmaning att "lura" den. För det tredje tror jag också att det för många havsöringsfiskare handlar om någon form av idel, ädel, adel där personer som aldrig fiskar annars ändå lekmannamässigt fiskar näbbgädda en gång om året och då är det ju liksom inga "riktiga" hardcorefiskare. Kan det vara så? Jag vet inte utan bara leker med tanken.

Hursomhelst så var jag ute med båten i Åhus i lördags med min kollega och fyra tjejer från behandlingshemmet som jag jobbar på. Vi hade en sån jäkla kanondag och vi fiskade just näbbgädda. När man ser den glädje som genereras hos tjejerna när det hugger, den spänning de upplever som omväxlingsvis inte är kopplad till skolk, droger eller kriminalitet eller den stolthet de förmedlar när de säger: Ha, jag tog fyra... Ja, då är det svårt att alltjämt förbanna näbbgäddan som sportfisk för det är faktiskt vad det är... en sportfisk. Lite orimligt känns det dock att som just sportfiskare förbanna en fisk som finns i riklig mängd, är huggvillig och bjuder upp till godkänd kamp i förhållande till sin storlek. I synnerhet om man jämför det med att ha tagit en undermålig havsöring efter tre bomturer där man sedan ligger och daltar med den i vattenbrynet för att den ska få en värdig återutsättning.

Vid en krass jämförelse så kan man givetvis titta på vilket förhållningssätt som kan te sig mest sunt. Att stå vid kusten i ur och skur och jaga en dröm eller att nöja sig med att fiska för att det är kul när man vet att det finns fisk. Det känns på något sätt möjligt att jämföra en hängiven havsöringsfiskare med en fotbollsfantast, som älskar att titta på fotboll och som går till fotbollsplanen varje dag i hopp om att en match någon dag ska spelas. I samma andetag kan man jämföra den glada och amatörmässiga näbbgäddefiskaren med det klientel av fotbollsintresserade som går dit när de vet att det är match på planen och detta bara för att ha trevligt.
Jag vet, jag vet... jag generaliserar lite väl hårt nu och det finns givetvis graderingar inom allt. Glöm för all del inte bort att jag tillhör den förstnämnda skaran av människor i denna metafor.

Jag tror faktiskt att näbbgäddefisket är en alldeles utomordentlig form av fiske för att säkra sportfiskets framtid. Om jag bara tog med mig mina söner på havsöringsfiske så är jag inte säker på att de skulle se tjusningen i det utan hade kanske tröttnat även om de får vara med på det också ibland. Jag tror det är viktigt att man får fisk som nybörjare om man ska "nappa". När det gäller tjejerna på behandlingshemmet så framförde två av dem redan under söndagen att de också skulle vilja prova flugfiske vilket de givetvis ska få möjlighet till. Man vet inte, kanske fastnar dom? Ibland är det de mest osannolika skeenden som förändrar en människas liv på sikt och förvånansvärt ofta är det just såna saker man inte trodde.

Sen när det gäller att ta tillvara fisken genom att äta den så kan jag hålla med kritikern när det gäller näbbgädda. Att man har sås och potatis av varierande slag som tillbehör till näbbgädda har ingenting med att det är gott att göra. Nej, det handlar enkom om "sidoföda" för att inte svälta ihjäl medan man äter och pillar ben från densamma. Kanske är det just det som jag behöver... en näbbgäddediet. Om jag bara åt näbbgädda så hade jag, förutom att vara hårt sysselsatt, sannolikt även antagit mänskliga former inom en mycket snar framtid.

Men som sportfisk = helt okej

Av Jonas Nilsson, 080519

#################### 

Min oas för själen

Vi har väl alla någon plats som vi besöker för att samla kraft och andas på. Jag har ett ställe som jag ofta besöker, ibland bara för några minuter men som ger mig den där fridfulla känslan i kroppen när jag är där. Det är en sträcka av Almaån som är belägen i närheten av Vanås slott en liten bit utanför Knislinge. Platsen kallas i folkmun för Spånga och jag förmodar att den heter så på "riktigt" också.

Denna plats är en av de vackraste jag vet och Almaåns aldrig sinande intryck av porlande vatten i lummig miljö är väl, definierat, just det som genererar den fridfulla känslan. Båda sidor av ån längs denna sträcka ägs av godsen på vardera sida. På den norra sidan ägs marken av Vanås gods och den södra ägs av Västerslövs gods. Det är inte reguljärt fiskeförbud men fiskevårdsföreningen säljer f.n. heller inte fiskekort varför man får fråga någon av godsherrarna lite snällt om man får fiska. Våren är av naturliga skäl den givetvis allra vackraste årstiden när trädens bladverk börjar spricka ut, fåglarna sjunger och vitsipporna täcker marken. Och även om den dagsfärska  väderleken med regn och blåst inte framhåller platsens bästa ansikte så skänker mig området en välbehagskänsla av frid. Historiens vingslag känns i luften såhär i centrum utav Snapphaneland och platsen ligger bara ett stenkast från den så mytomspunna snapphane-eken där många snapphanar lär ha blivit hängda. Eken beräknas vara runt 500 år gammal och är fortfarande vid liv. Just idag är det för övrigt precis 350 år sedan Skåne blev svenskt. Den 26 februari 1658 undertecknades fredsavtalet vid Freden i Roskilde. Den s.k. snapphanetiden är en synnerligen intressant era att fördjupa sig i och du kan börja här.

Jag har, tro det eller ej, större delen av mitt medvetna liv önskat att få bli religiös. Jag menar sådär härligt religiös att jag ständigt går omkring med ett "pingstväns-leende" på läpparna. En gång var det nära. Jag hade frågat den ena godsherren om lov att få fiska på hans sida av ån vilket hade gått bra. Jag körde dit under ett vårregn, iklädd vadarbyxor och med ett flugspö i handen. Jag klev ut i den grunda fåran bland alla de många stenar stenar som finns på sträckan och la ett perfekt kast strax bakom en stor sten varpå en bäcköring genast tog. Den vägde kanske ett halvt kilo och var precis så vacker som bara en välmående bäcköring kan vara. Jag släppte den efter alla konstens regler och den pep glatt iväg. Jag tror att man måste vara fiskare för att förstå den känsla som infinner sig när man tagit en vacker fisk, släppt den och efteråt bara står och njuter av det som skett. Nåväl, just som jag står i total harmoni så upptäcker jag att det precis slutat regna och att solen har brutit fram. Ångan stiger från vattnet och "jesus-ljusets" strålar sipprar ner mellan de nyspruckna lövverket som hänger över ån. Kan det bli bättre än såhär? Ja, faktiskt. Just som jag står där helt stilla och fascineras av att harmonin flödar och att tiden verkar stå stilla så hör jag ett litet plask en bit bak ryggen. Jag vänder försiktigt på huvudet och upptäcker då att uppströms, ca: 20 meter ifrån mig, står ett rådjur i vattnet och tittar mig. Tiden stod stilla och jag njöt till fullo innan rådjuret skyndade vidare någon tiondels sekund senare. Upplevelsen gav avtryck på min näthinna som jag kan se än idag närhelst jag önskar. Tyvärr gav denna upplevelse inte den effekt att jag blev permanent religiös men jag kan än idag säga att det faktiskt var en religiös upplevelse, där jag för ett litet ögonblick fick en skymt av paradiset.

Att fiska där menar jag medför ett stort ansvar (vilket det givetvis gör på alla platser). Kanske dock lite extra här just därför att området hyser flera skyddsvärda arter, såsom Färna, faren, grönling, sandkrypare och bäcköring m.fl. Det finns vidare en "vattendom" på området just utifrån dessa premisser vilket innebär att ett visst flöde måste tillgodoses varför man har byggt en liten kanal vid sidan av det gamla dämmet som finns i början av denna sträcka just för att förhindra uttorkning av densamma under regnfattiga perioder. Där finns nämligen också ytterligare en utgrävd sidosträcka med ett litet kraftverk som annars riskerar sno det lilla vatten som finns kvar under dessa perioder. Kraftverken gör ju också fiskfärs på ett utomordentligt effektivt sätt.

Som sagt, ett ömtåligt vatten medför stort ansvar och om sanningen ska fram så kan man lika gärna besöka platsen utan spö... för så vacker är den.

Av Jonas Nilsson, 080226

#################### 

Hon räddade katten

Eller vad det nu var. Jag såg en stänkare i kvällstidningen om någon tidigare Idol-deltagare som med ekonomiska medel hade hjälpt en svårt sjuk katt eller hund, minns inte vilket men vi kan kalla den katten. Nu var det ju heller inte hennes egen katt utan tydligen något man fläkt ut i skvallerpressen under parollen typ: KATTEN BOSSE SVÅRT SJUK varpå denna människa veknat och lättat på börsen. Så långt var väl egentligen allting bra men ju mer jag tänkte på det ju mer irriterad blev jag. Det är ju som vilken jäkla Miss world-tävling som helst. Att låta sig påverkas av en sjuk katt tyder ju på viss empatisk läggning men jag undrar hur det är ställt med humaniteten? Någon sa en gång: "Vi behandlar vårt porslin med vita handskar men låter människor sova ute". Och visst är det väl så? Man låter sig hänföras av en sjuk katt men går omvägar för att slippa möta blicken hos en människa som är uteliggare, bostads- eller hemlös, huruvida man nu låter definiera begreppet. Men att hjälpa en katt är så långt medmänskligheten sträcker sig, eller man kanske ska kalla det meddjurligheten.

Det hade varit spännande att se hur stor procent av de människor som framför sina halvmiljoner-kronors-bilar som kontinuerligt skänker pengar till tredje världen, cancerforskning, köper tidningen Aluma eller på annat sätt bidrar till att göra livet drägligt för de människor som inte hamnat i samhällets övre skikt.

Man kan inte vara hela världens samvete och man räddar knappast världen ensam men lite större humanitet hade inte skadat och tillsammans uträttar man underverk. Varje litet bidrag gör en liten skillnad.

Utan att bedriva ideologisk propaganda måste väl ändå den moderate malmöpolitikern Carl-Axel Roslunds uttalande, och motionerande, för några år sedan vara ett av sentidens absoluta lågvattenmärke när det gäller humanitet. Den 26 februari 2003 kunde man läsa en artikel på DN.se där vederbörande uttrycker sig enligt citat:

"- Att behöva se tiggare på affärsgator och offentliga platser försämrar både min och andras livskvalitet. Antingen reagerar man och tycker synd om personen som tigger eller så blir man förbannad, säger han till tidningen Situation Stockholm."

Själv tycker jag det mest intressanta är Carl-Axels tonvikt på sin egen livskvalitet i samband med att han ser en tiggande människa. I min värld kan jag inte förstå ett sådant resonemang. Visst, nu är detta en sedan länge utagerad historia som förvisso blossade upp igen 2007 då Helsingborgs borgerliga styrelseskick på kommunal nivå tyckte att tiggeriet ökat och ville därför förbjuda detta men denna gång med motivet att det handlar om organiserat yrkesmässigt tiggeri. Samma tankar i en ny förpackning och för mig spelar det ingen roll från vilket partiblock ett sådant här förslag kommer utan det som skrämmer mig är att inhumaniteten normaliseras ett litet steg i taget för varje gång man får höra såna konstiga förslag.
När det gäller "yrkesmässigt organiserat tiggeri" så frågar jag mig vilken typ av tiggeri som inte är "yrkesmässigt" inriktad. Det handlar väl om sin egen överlevnad på samma sätt som för oss med en mer legaliserad typ av anställning. "Nöjestiggeri" tror jag inte är så vanligt förekommande. Jag tror att varje normalt funtad människa inser att tiggeri är en av de sista utvägar en människa ägnar sig då man knappast kan komma lägre ner i den hierarkiska samhällsstegen. Att tro att man tigger för att det är en bra extrainkomst eller för att det är kul är för mig samma sak som att säga att prostitution existerar för att tjejer tycker det är kul att knulla. Det handlar om en utsatthet och är givetvis ett kvitto på ett samhälleligt misslyckande och inte ett personligt. Att stävja dessa problem med repression istället för med sociala insatser är för mig ett felslut av stora mått.

Som en liten anekdot med koppling till ämnet så måste jag berätta om när jag och en vän satt och väntade i bilen på en avgående färja från Polen, närmare bestämt Swinouj´scie. Medan vi satt där så såg vi en liten grabb på kanske 11-12 år som sprang omkring och tvättade bilrutor. Han tvättade bilrutorna noggrant för att sedan be om en slant av chauffören när han var färdig. När han kom till vår bil skulle han precis börja tvätta våra nedsmutsade rutor på bilen då min kamrat slängde sig ut ur bilen och skällde ut honom efter noter och pekade avvisande om att han hade minsann inte beställt någon tvätt av rutorna. Pojken lommade iväg med sin alltför vattenfyllda spann i förhållande till den späda kroppen. Jag kände mig lite obehaglig till mods och en stunds tystnad uppstod innan  jag slutligen frågade honom: -Hördu, jag trodde du var moderat?
Han svarade: -Ja, vadå då?
Jag fortsatte: -Nja, det blev så konstigt för mig det här. Här kommer en ung företagare som kämpar för sin existens i ett samhälle där den sociala välfärden förmodligen är undermålig, erbjuder sig att tvätta våra hårt nedsmutsade bildrutor för en spottstyver och så skäller du ut honom? Konstigt, du som har det så gott ställt? Jag trodde att ideologier förbrödrade, tänk så fel man kan ha... Hmm...
Jag fick endast en grymtning till svar. Den lille killen knallade efter en stund förbi ännu en gång när min vän faktiskt öppnade dörren och pekade på bilrutan varpå killen snabbt var på plats och började tvätta våra rutor. Pojken var både noggrann och skyndsam och när han var färdig kom han fram till förarplatsen där min vän. Han gav honom ordentligt betalt. Pojken tackade ödmjukt och tog sin spann och fortsatte till nästa bil.
Jag vinklade stolsryggen ytterligare lite bakåt och sjönk bekvämt lite djupare ner i bilstolen. Vi satt tysta och väntade på färjan. Kommentarer var helt överflödiga .

Shit, detta skulle ju handla om humaniteten i vårt samhälle, vad det är som vi vill förmedla till våra kommande generationer och så blev det såhär jäkla politiserat. Jag ber om ursäkt för det men vill samtidigt understryka att idioti för mig inte handlar om ideologisk partitillhörighet, absolut inte. Jag drar absolut inte alla över en kam även om det i detta kåseri tyvärr kommit att handla om moderater. Vad jag egentligen vill synliggöra är en oro för ett samhälle där en glorifierad katt blir viktigare, och får större resurser och fokus, än en människa i nöd, om än tyvärr lite politiserat.

Tro det eller ej, jag har själv haft flera katter och jag gillar katter. Katten i detta kåseri är bara en symbolik. Det kunde lika gärna varit det fina porslinet...

Av Jonas Nilsson, 080214
 

####################

Vädret är ett inställningsproblem

Ända sedan jag var liten har jag varit vän av regn. Som barn kunde det knappt börja smådugga förrän jag greppade något av mina föräldrars paraply och gav mig ut. Favoriten var ett kraftigt välvt paraply i transparent plast som nog gav mig en myskänsla. Man kan säga mig ha varit en regnfetischist fram till dess att barnen föddes. Efter det så har något kantrat i mitt förhållningssätt till nederbörd på sommaren. Jag vet inte om det beror på att övriga familjen, inkluderat min tilltänkta hustru, endast anser att regndagar är bortslösade sommardagar och om jag därigenom låter mig dras med i familjedepressionen eller om det faktiskt är så att jag har blivit äldre och mer bekväm.

På 20-talet (jag brukar kalla perioden så när jag befann mig mellan 20-29 år) så genererade ofta en regnprognos också en fisketur i vår lilla plasteka på Kallsjön som i grunden är en bi-sjö till Tydingesjön väster om Broby i Östra Göinge härad. Där kunde jag sitta och njuta i timmar till ljudet av min 2 Hk Evinrude och smattret av regn i sjön. Jag tyckte det var underbart och varför tycker jag inte det längre... eller gör jag det?

I en djup stund av livsfilosofiska tankar häromdagen så slog det mig plötsligt att om jag väljer att förbanna alla de regndagar en normalsvensk sommar har att erbjuda så reducerar jag ju faktiskt också en del av min livskvalité. Detsamma gäller om jag väljer att reta mig på att ett tåg är försenat eller vadhelst icke påverkbart problem som kommer i min väg. I dessa fall där ens möjlighet att påverka är noll och intet vore ju givetvis ett annat förhållningssätt att föredra och jag ska faktiskt göra en allvarlig ansträngning att implementera det hos mig själv. Livet fortsätter ju trots dåligt väder.

Om jag då kopplar ihop dessa tankar med fisket så är det i grund och botten på samma sätt. Jag har någonstans under vintermånaderna romantiserat runt ljumma sommarkvällar där stora abborrar har slagits om min jigg och inte för en sekund har det föresvävat mig scenario där vinden och regnar piskar ikapp och temperaturen näppeligen kommer över 15°C och där en 4-hektos gädda just svalt en wobbler som jag tvingas avliva. Eller där jag ser en jakt efter ovädersjuk abborre som ett misslyckande fast att jag egentligen vet att förutsättningarna i svajande väder inte är bra. Nej, att ta saker för vad de är och göra det bästa av varje dag jag får till skänks, oavsett väder, är vad jag försöka leva upp till hädanefter utan att för den skull försöka hyperleva. Att njuta i stunden är det jag menar oavsett om det handlar om att trycka nacken i kudden framför en god bok eller om det handlar om "meningslöst" fiske efter fiskar som inte vill äta. Att förbanna vädret är, förutom ett tecken på grav fantasilöshet, också ett utmärkt sätt att reducera livskvalitén på. Att gnälla på vädret i Sverige är också ytterst otacksamt och får en tämligen patetisk innebörd i jämförelse när man ser verkligt dåligt väder från översvämningsdrabbade områden i t.ex. Asien. Med lite nya perspektiv på sin tillvaro och världen i övrigt behöver det inte bli särskilt svårt att trots allt uppskatta en riktigt regnig sommar. Livet är ingen evighet för någon utav oss och det gäller att fånga dagarna medan de är här.

"En arbetsdag är en förlorad fiskedag"

Av Jonas Nilsson, 070717

#################### 

Bröderna Lejonhjärta

Det var en av de sista föreställningarna av "Bröderna Lejonhjärta" ute på Castellet utanför Karlshamn. Vi hade bokat en stuga för en vecka i Matvik och hade passat på att köpa biljetter till denna föreställning. Vi var ju, som sagt, på semester så hela familjen begav sig med båt ut till Castellet tillsammans med vänner vi har i Karlshamn. Föreställningen var lysande och behållningen total... i alla fall för Max, vår äldste son, som vid tillfället nätt och jämnt var fyllda 6 år. För mig och Anne så handlade det om att turas om att köra omkring med Fabian, som då var 2 år, i hans sittvagn då han hade svårt både att sitta still och att vara tyst. Nåväl, slutet av föreställning började närma sig och stämningen i pjäsen var dramatisk. Jag tog Fabian i vagnen och gick uppför en kulle och kom upp på en stenhäll från vilken man kunde se ner över scenen och publiken och givetvis syntes jag också nerifrån om man blickade uppåt stenhällen. Publiken var hänförd och knäpptyst. Just när föreställningen kom till avsnittet där "Skorpan" ska dö från Nangiala till Nangilima (jag kan ha fel) så basunerar skådespelaren ut: Jag ser ljuset!! Ekot av repliken hade knappt försvunnit när man hör Max säga: Jag ser pappa!!, högt och tydligt i ungefär samma tonläge.. De som satt runt omkring skrattade ordentligt men just en man som satt i närheten av Anne och Max höll i sanningens namn på att avlida som han skrattade. På båten hem pekade flera stycken på Max och tisslade om det var den lille killen som fällde en oerhört rolig kommentar. Som jag förstod det på Max så var han inte ett dugg medveten om vilken otroligt rolig femetta han hade suttit och en sådan situationsreplik kan inte bli roligare om man så får ytterligare tusen försök på sig att överträffa densamma.

Max är en rolig kille och väldigt ärlig. Ibland tyvärr lite väl ärlig. En gång när han var fyra år och hade varit hos tandläkaren och som vanligt varit mycket duktig och tålig så sa tandläkaren: -Nu har du varit duktig Max så nu får du välja något i den här lådan. Alla som har sett den här "tandläkarlådan" vet ju vad den innehåller. Max skyndade fram till tandläkaren och sträckte på sig för att kunna få en ordentlig blick på innehållet i lådan. Efter ungefär tre sekunders betraktande fäller han så den kommentar man sist av allt vill höra i det läget: Mamma, här är bara skit, vi tar och åker till leksaksaffären istället.

Vid ett annat tillfälle så var vi inbjudna till en kräftskiva hos vänner till oss. På plats fanns också andra människor som vi dittills inte hade träffat. Värdinnan för festen hade sina misstankar om att kräftor nog inte var barns favoritföda varför hon hade gjort ett jättesmarrig köttfärspaj där hon också underströk att ungar brukar älska den pajen. Vi satte oss till bords och jag la upp lite av pajen till Max och kräftor på min egen tallrik. Vi hade knappt börjat äta när Max tittade mig i ögonen och sa: Jo, pappa, den här pajen... det är nog det äckligaste jag har ätit i hela mitt liv. Det blev givetvis dödstyst runt bordet men turligt nog så fann jag mig. Jag tittade på värdinnan och sa: -Ja du, hur replikerar du på den...?

Vad vore världen utan ungar?

Av Jonas Nilsson, 070711

#################### 

Dum-Sverige firar nya triumfer

Ja, du kan kalla mig "kräftan" fortsättningsvis, det är helt okej. Jag börjar nämligen själv märka vilken bakåtsträvare jag är. Om det är en naturlig del av åldrandet att tycka att "det var bättre förr" eller om det handlar om mognad som gör en mer reflektiv är naturligtvis upp till betraktaren att avgöra men jag börjar bli riktigt rädd för vart samhällsutvecklingen är på väg och då tänker jag inte på världen som sådan med klimathot, överbefolkning och Pandemi för det har media redan skrämt mig helt apatisk inför så det reagerar jag inte på längre. Nej, jag är lite mer orolig för oss människor i Sverige på ett psykologiskt plan. Vi låter oss hunsas med som en skock dumma får i konsumtionssamhället. Vi går på allting man försöker sälja till oss genom en väl genomtänkt marknadsanpassad duperingsplan.

Det allra senaste jag har reflekterat över är den här hälsoboomen som vilar som en tät dimma övervåra huvuden. Med TV-program som "du är vad äter" på en kanal och en våldsamt överenergisk Blossom Tainton, eller vad hon nu heter, på en annan, ligger jag med mina "fulchips", fulla med akrylamid (det kom du inte ihåg att det hette va?) och transfetter och vrider mig i ångestplågor för att jag inte har självdisciplin att välja att leva för evigt. Fan, jag skulle ju gnagt på en morot och möjligen smugit in en och annan bit rå blomkål innan jag sedan joggade iväg i tre timmar för att på kvällen känna mig fräsch.
Fibrer... fibrer mina vänner, det är nyckeln till det livselixir som människan så länge letat efter, en odödlighetens källa. Folk har uppenbart blivit mer besatta av att skita bra än att äta gott. Jag kan inte annat än att småle och bli livrädd i samma andetag när jag hör  att det har kommit FIBERCHIPS... smaka på ordet... Fiberchips på marknaden. Hallå....!! Ja, jag kan inte motstå frestelsen att lägga mig på soffan med en påse chips i handen... men... men... det rättfärdigas säkert om jag äter fiberchips... det är ju nyttigt med fibrer. Det är ju för fanken så man vill spy av bara tanken.

Efter en All-Bran-flakes sejour för några år sedan var jag ytterst nära en separation från min familj. Jag hade gått i fällan och köpt både "fiberkonceptet" och ett paket Kelloggs AllBran för att "må bra", som det heter. Efter några dagar låg jag uppsvälld, endast iklädd kalsonger, med vitt uppspärrade ögon och med alla på kroppen utstickande lemmar stående i varsitt väderstreck och släppte väder var 30:e sekund i den mån att vårt hem luktade som en blandning mellan en organisk soptunna i 30-gradig värme och ett bårhus i samma temperaturområde. Jag fick givetvis avbryta denna kur för allas vår skull. Efteråt tänkte jag på att jag låtit mig duperas av en marknad till fullo. Kelloggs skiter väl i om jag mår bra, de vill bara tjäna pengar på mig och genom att spela på mitt mående och dåliga samvete över att jag kanske inte lever helt enligt Blossom Taintons regler lyckades de.

Tänk om jag istället skulle lita till mina egna intuitioner om vad som får mig att må bra. Käka tre ganska okej mål mat om dagen, sticka in en liten frukt här och där, röra mig i naturen på hyfsat normalt sätt, stänga av mobilen, göra saker som själsligt tillfredställer mig osv. Detta istället för att falla för alla genvägar till odödlighet.

För att inte tala om Becel-reklamen där milkshaken ska symbolisera blodet i ådrorna.
Hallååååååååååååååååå...!! Får man ångest eller? Går det överhuvudtaget att låta bli att köpa Becels matfett när man har sett den?
Jo, men den reklamen är nog tillkommen endast för att det multinationella företaget bakom Becel som varumärke bryr sig om mig, inte för att slå mynt av min ångest.

Socialstyrelsen är en uppenbart akterseglad instans då man inte förstått värdet av att spela på människors rädsla över att dö. Rekommendationer som "6-8 brödskivor om dagen... är bra för magen" funkar inte längre utan idag gäller slagfärdiga uttryck som: "Vitt bröd - tidig död". Man måste spela på de strängar som betyder något, nämligen vår rädsla och vårt samvete, det är det som är poängen.

Är det verkligen vad forskningen visar på? Att manipulation av delar av ens mest basala psykologiska funktioner såsom rädsla och skam funkar bäst. Ja, för det är skamligt att fortfarande vara överviktig när alla har kartan som leder till den smala vägen. Jo, det är nog så receptet lyder för att få oss delta i den oförtröttliga skönhetstävlingen, konsumtions- och upplevelsehysterin och för att detta ska fungera så måste det ju också vara så att vi, fårskocken, är livrädda för att inte vara delaktiga i detta eller att betraktas som konstiga? Visst finns det vissa kopplingar till "Kejsarens nya kläder"?

Måhända är medial manipulation kuren för hur konsumtionssamhället ska expandera men är det receptet för lycka, i synnerhet för det klientel som inte har råd att delta?

Igår stod en särdeles dum kärring från Telia i tv-rutan och smålog över att undersökningar nu visat att kategorin medborgare 50+ i väldigt stor utsträckning börjat använda sig av "avancerad" teknik såsom mobiltelefoner, med alla dess övriga incitament som kamera, wap, filmsnuttar etc, samt datorer med allt vad det nu innebär. Nu undrar jag varför den dumma kärringen inte kunde säga i klartext varför hon log? Hon menade att det var roligt att "äldre" nu också kunde ta del av den nya samhällsutvecklingen och att hon tyvärr haft fördomar om att det var svårare att lära sig när man blev äldre och att nu denna undersökning gjorde henne glad. Enligt mig så ser jag inget roligt i att man initierar ännu fler människor i det "hyperliv" och den "kommunikationsnarkomani"  som är så eftersträvansvärd i vårt moderna konsumtionssamhälle. Nu ska vi också lära den generation att stressa som inte hade det med sig i modersmjölken. Jag ser inget
roligt i det. Hade dumkärringen istället sagt varför hon var så glad så kunde jag köpt argumenten. Hon kunde t.ex. sagt: -Jo, jag är så glad att fler börjar använda våra produkter och tjänster för det ökar ju vårt kundunderlag så att bolaget kan tjäna mera pengar och att aktieägarna kan få större utdelningar vilket i sin tur gör att jag kan få ett ordentligt lönepåslag på min redan höga lön och det gör mig glad.

Rekordet slogs nog ändå av ett ännu dummare fruntimmer de intervjuade i samband med detta reportage som på korkad Östermalmsdialekt sa: -Ja, jag har precis köpt en dator. Så nu ska jag åka hem och lära mig alla finesserna på den.
Ja, gör du det, tänkte jag. Lär dig ALLA FINESSERNA på din dator så har du att göra länge, silly cow.

Jag är orolig medan Bill Gates tvår sina händer...

Av Jonas Nilsson 070314

####################

Power Pro duger

Till att börja med så fick jag igår en fångstrapport från en HÖ-fiskare, bördig från Knislinge, som fick två stycken snygga, blanka öringar i Åhus i lördags. Han håller nog inte alls med om att stiltje och dimma är kasst fiskeväder. Jag kan bara ödmjukt gratulera till fångsten och så smidigt som möjligt erkänna att det ställe där den togs nog var ett av de ställen som jag absolut inte skulle ha valt denna dag vilket visar att jag har oändligt mycket att lära.

När det gäller linor så övertalade Rickard, på Fiskeknuten i Kristianstad, mig om att flätlinan Power Pro var minst lika bra som Fireline varvid jag spolade på denna på min nyservade Shimano GT X 2500. Jag kan faktiskt inte annat än att hålla med, den var gudomlig att fiska med. Eftersom jag vet att Rickard är en mycket påläst och rutinerad fiskare så litade jag på utsagon om denna linas förträfflighet även om jag kanske rynkade på näsan en aning medan han spolade på linan från bulk. Jag är nämligen en ganska godtrogen människa med en tatuering i pannan som lyder: "LURA MIG".

Knappt har stiltjen lagt sig innan det dragit på igen med förhållandevis kraftiga vindar. Vädret kan demoralisera mig om jag tvingas se att förhållandena visar sig perfekta någon av kommande dagar då jag egentligen är vigd åt en hemtenta. Men vadå?... Lite friskluft är nog bara bra för tankeverksamheten?... Väl...???? Det kan väl vara helt okej att låna pengar från CSN för att fiska lite...?

Av Jonas Nilsson 070305

####################

Spiderwire suger

Jo, när det gäller Spiderwire så har det hänt mer än en gång att linan hasplar ut lite halvtaskigt, som om den tenderar att dra med sig underliggande lina ut vilket har resulterat i linbrott och ibland knutor på linan. Jag inbillar mig också att Spiderwire känns lite tjockare än vad Fireline gör i samma dimensioner. Vidare så har jag också provat Biltemas flätlina men den var en riktig katastrof. Efter 10 kast så var där knappt någon lina kvar på rullen. Det mesta av den låg i knutor och härvor i portionerade längder runt mina fötter. Jag vågar inte tillskriva mina rullar problemen även om den ena är ny. Min Shimano GTX 2500 har aldrig betett sig på det sättet innan med en lina förut och jag inbillar mig inte heller att problemet ligger hos min andra Shimano FX 3000 heller. Jag kan i sanningens namn säga att jag aldrig har haft problem med de Firelinor som jag har haft genom åren oavsett vilken rulle de än har legat på (ja, förutom när jag fick för mig att lägga Fireline på Ambassadeur Mag II). I första kastet rasslade det då till och jag har till dags dato inte lyckats reda upp det trastbo som åsamkades i kastet.
Fireline, Spiderwire och Power Pro ligger i ungefär samma prisklass varför jag fortsättningsvis inte ser några skäl att experimentera. Fireline är lite flat i sin struktur och jag vet inte om det är den skillnaden som gör att jag anser den överlägsen. På mitt Berkley Titaniumspö för artelleripjäser från 18-30gr kör jag med Fireline 0,15mm. På lättspinnspöet, 12-20gr kör jag med 0,12mm

OBS!! Ovanstående skitsnack är ingen sanning... bara min syn på det hela...

Av Jonas Nilsson, 070216

####################

Daltandet med yrkesfiskarna

Sitter här lite lätt uppretad och undrar varför i helsike det ska vara sånt daltande med yrkesfiskarna. I den ena artikeln efter den andra så får man ständigt läsa om hur svårt det är att livnära sig på fisket och att de statliga subventionerna är alltför skrala. man använder även argument som att man inte kan något annat än att fiska och att man är femte generationens fiskare i släkten osv. Vad handlar det om? Gäller det inte yrkesfiskare såväl som alla andra yrkeskategorier att när man inte längre står ut, eller lyckas livnära sig på det man håller på med, så får man helt enkelt sadla om? Eller är det så illa att alla yrkesfiskare är legitimt obildbara och genom det exkluderas från möjligheten att genom studier låta arbetslivet ta en annan riktning? Det tror jag inte en sekund på.

När det gäller andra yrkesgrupper såsom industriarbetare m.fl. så förs denna debatt överhuvudtaget inte. Man kan ju faktiskt tänka sig att en anställd på Ericsson har varit lika identifierad med sitt arbete och lika stolt för detsamma som vilken fiskare som helst. Men inte får denna individ samma mediala utrymme som yrkesfiskarna.

Såvitt jag kan se så är väl gängse praxis att när underlag inte längre finns för den business man håller på med så får man väl lägga ner. Detta är för mig inget konstigt. Nej, köp ut den del av Svenska fiskeflottan som inte är lönsam och omskola de arbetslösa yrkesfiskarna till sportfiskeguider och satsa pengar på att utöka en ekologiskt hållbar sportfisketurism istället. Troligen mera lönsamt än att fortsätta mata kon i båset som redan är död.

Det kanske finns andra former för hur det hela ska gå till men att ha det som vi har det nu är ju knappast en långsiktig lösning. Fiskeindustrins intresseorgan lär väl mena att om vi stoppar t.ex. torskfisket så kommer de andra Östersjöländerna att fiska upp Sveriges kvoter också så att stoppet blir helt effektlöst. Kan det verkligen vara så i realiteten? Vad tycker du och vad vet du?

Av Jonas Nilsson (lätt irriterad och röd om kinder och öronsnibbar), 061119

####################

Fiskefiasko

Min gode vän och tillika klasskamrat, vi kan kalla honom P, hade under en tid pratat sig varm för sina hemtrakter  när det gällde fiske efter grov abborre. Domänen han pratade om var Vättern och då Grännatrakten och en bit söderut. Vi gnabbades lite gällande detta och kom så småningom överens om att ett fiske i Vättern på något av alla de ställen han kände till naturligtvis måste fiskas av och kontrolleras. I början av augusti -05 åkte vi upp på "Expedition Vättern". Vi bodde bra hos bekanta till P och hade även min båt med oss dit. Vädret första fiskedagen var bra och är tydligen så ofta ute på Vättern då P hävdade att sjön håller molnen borta så länge sjön är varm. Jag kan inte förneka att detta mycket väl kan stämma då molnen faktiskt låg runt sjön. Fulla av förväntan så sjösatte vi i Gränna och begav oss till de kanonställe som P berättat om där abborrarna skulle vara både talrika och stora. Han delgav mig att det var jiggar som gällde vilket naturligtvis riggades i de färger som skulle vara oemotståndliga i denna sjö. Vi fiskade på, bytte platser och jiggar, bytte inspinningshastighet och teknik osv. Summa summarum= Inte ett känn. Nu kunde jag ju unna mig att tråka P lite grann och berömma honom för alla fantastiska ställen han hade visat mig och för alla de grova abborrar vi skördat under dagen. P försvarade sig givetvis så gott han kunde men kunde naturligtvis knappast hävda att vi hade någon större framgång. Några pilsner och en pizza på kvällen hjälpte oss naturligtvis att komma över den fisktomma dagen.

När så morgonen grydde och hade grytt en bra stund begav vi oss åter ner till Vättern för att ge oss ut. Eftersom vi inte hade båtplats så trailade vi båten varje dag och denna dag var vi tyvärr inte först på plats. Nej, framför oss stod trollingbåten med stort T. En riktig fullriggad historia med alla attribut som kan tänkas köpas för pengar. Aha, det är trolling som gäller, tänkte jag. När ekipaget kommit ut så vågade jag plocka fram mina betänkligt ynkliga Scotty Lake Troller-riggar men smusslade med dem så att ingen såg. Gud, vad pinsamt. Vi körde ut från hamnen och bort en bra bit för att rigga dessa små leksaker samt halade ut en paravan på var sida om båten. Vi trollade söderut, gick ut mot Visingsö, fiskade norrut, gick runt norra spetsen på Visingsö, ja vi fiskade av en massa ställen men återigen utan något känn. När dagen började lida mot sitt slut vände vi uppe vid nordspetsen av Visingsö och gick tillbaka när det ena spöet plötsligt bugar sig, äntligen tänkte jag. Jag fattade spöet och tog det ur spöhållaren, riktade blicken ut mot paravanen och... Vafan är det där...!? En bit bakom paravanen kunde jag se att det plaskade och jävlades. Plötsligt ser jag ett par vingar sträckas upp och jag kan bara konstatera att... just det... en mås sitter på kroken. Snacka om att all fiskeiver rann av en som vatten på mås... eller gås menar jag. Nu hade vi att göra. Hur sitter kroken och var, ska vi behöva avliva den, ska man riva sig på eländet, ska vi kapa lina...? Frågorna var många och till att börja med så handlade det först och främst om att få fågeln så pass nära båten att vi kunde avgöra någon utav frågorna vi ställde oss. Lyckligtvis så satt kroken bra och var ganska lätt att få väck och förhoppningsvis led den inte av några större skador då den glatt flög iväg efter att blivit avkrokad. Det som var allra mest beklämmande var egentligen inte att vi hade lyckats få en mås på kroken av en eller annan anledning utan det värsta var att måsen faktiskt huggit på vår wobbler. Jag såg väl att en mås störtdök en bra bit bak båten men kunde väl aldrig tro att det var just vår wobbler som den var ute efter. Konstateras kan väl, såhär i efterhand, att wobblern måste ha liknat en fisk så pass att de djur som den skulle agera föda för faktiskt föll för frestelsen. Synd bara att det var en fågel och inte fisk som gjorde detta. Vi packade ihop grejorna och åkte nedslagna mot hamnen. Väl inne i hamnen fick vi reda på att trollingbåten (den med stort T) hade kommit in en stund tidigare med två välvuxna laxar, varav den ena ska ha vägt över tio kilo, upplyste en sladdergubbe i hamnen. Kvällens diskussionsämne behöver jag väl inte gå in närmare på men alkoholhaltiga drycker inmundigades rikligt och det var knappast under firande former.

Nästa dag gav vi oss ut en stund igen men jag, såväl som P, hade ingen tro på detta längre. Vi hade en trevlig förmiddag på sjön men hade knappt ork att fiska. Vi bestämde oss för att vinscha upp bege oss hemåt. Faktum är att vi trivs tillsammans, jag och P, och vi hade haft en skön vistelse. Problemet var bara att om man nu valde att kalla detta en fiskeresa så var det inget annat än ett fiskefiasko, ett fiskehån, Tyvärr...

Av Jonas Nilsson, 061119

####################

Måste ha varit en kärrspindel, trots allt... äntligen...

Den 1/8-06 skrev jag om mitt möte med en gigantisk spindel vilket jag redan då trodde vara en kärrspindel. Vad som har givit mig lite kli i huvudet har varit att alla de ställen jag hittat beskrivningar på denna art så står det att kärrspindeln är brun med tydliga vita ränder längsmed sidorna. Igår så tittade jag på Mitt i naturen där programmet handlade om spindlar. Där tog man bland annat upp kärrspindeln och menade att kärrspindeln finns i två varianter, mindre- och större kärrspindel där de vita sidolinjerna kunde vara svåra att se på den större. Emellertid så var båda arterna bruna vilket inte stämmer med den som jag såg i somras.

Idag fick jag dock syn på en gammal artikel i Eskilstunakuriren som handlade om kärrspindlar. Där slår Sandra Öberg, på institutionen för entomologi på SLU i Uppsala, fast att det finns två sorter av större kärrspindel där den ena är svart. Tack och lov. Artikeln handlar om en man som fick ungefär samma känsla som jag vid kontakt med detta "monster": -Den där kan inte vara svensk...
 

Av Jonas Nilsson, 060928

####################

Fiske eller fiske

Vad är fiske för mig och vilka etiska regler har jag med mig gällande fisket?
Det är faktiskt en fråga värd att ställa sig själv innan man "lär" någon annan om var de etiska reglerna går.

I Sverige har vi lagar och regler som vi enats om att följa genom det demokratiska statsskick vi har. Det gäller alltifrån trafikregler till regler om hur fördelningen sker av arv osv. osv. Inom dessa lagstadgade ramar ska vi således försöka leva våra liv och efter bästa förmåga följa lagen. Det lyckas vi med mer eller mindre framgångsrikt beroende på en mängd olika faktorer. När vi pratar om etiska regler, d.v.s. underförstådda regler, regler som mynnar ut hos en själv, så har vi på många plan inte något lagstadgat syn- eller förhållningssätt, vilket jag i sig är väldigt glad för. Det är också här som grundvärderingar, erfarenhetsbaserade förhållningssätt och övriga influenser tar sig i uttryck när man väljer etiken runt det specifika som det handlar om. Fiskeetik kan vara en sådan sak. Även om man på de flesta punkter är överens så kan en övertygad sportfiskare exempelvis vilja sälja sina egna värderingar i frågor som t.ex. hur mycket catch & release skall användas. Är det okej att hålla sina "hot spots" hemliga? Ja, ni vet hur den debatten brukar se ut och ni vet också att den dyker upp med jämna mellanrum. I och med att jag nu har en egen sida så vill jag med denna lilla "blogg", vardagsbetraktelse eller vad man nu vill kalla den, redogöra för hur jag ser på det och med vilket förhållningssätt jag gör denna sidan, vad jag står för och vad jag inte står för.
Gällande hela "inbördeskrigsdiskussionen" så vill jag nog ändå hävda att saklighet, respekt i ett gott diskussionsforum är det som gagnar sportfisket allra mest.

När det gäller huruvida man ska plocka upp fisk man fångar eller inte är egentligen en outsinlig "argumentationsbrunn" och även jag står stundom vacklande mellan dessa båda hötappar. När "Peter", på mitt forum 2006-09-12 19:08:43, skriver "Kollade in bilderna på sidan och blev äcklad av alla slaktbilder!! Lär er o sätta tillbaka de stora exemplaren som är så viktiga för fiskets framtid!! jag menar vi lever inte på stenåldern utan året är faktiskt 2006!! Skärpning!!!!!" så kan jag faktiskt delvis förstå hur han tänker men har svårt att se hur jag ska lära mig Peters etiska uppfattningar när jag inte håller med till punkt och prickar. För det första så vet jag inte vad han menar med slaktbilder, det skulle faktiskt behöva definieras hos mig men jag förutsätter att han menar "döda" fiskar. För det andra så ifrågasätter jag starkt om jag är intresserad av att låta mig "läras" av Peter och hans bundsförvanter när det gäller minutiös catch & release enligt de kriterier jag beskrivit ovan.

Jag ser på det hela på följande sätt: De fiskevatten som inte tål att fiskas i skall förbjudas för fiske. Här har fiskevårdsföreningen i respektive vatten ett mycket stort ansvar där man har friheter att inskränka antalet fiskar, minimimått men även maximimått för att få ta upp dem. Jag är fullt medveten om att hur viktiga de stora exemplaren är i ett fiskevatten för en god biotop men i sanningens namn så är inte en gös på 4-5 kg någon jättefisk för Finjasjön. Jag förstår förvisso, ur detta perspektiv, Peters reaktion men om Peter visste att mitt sammanlagda uttag ur Finjasjön, under de år jag har fiskat där, endast är två gösar så kanske kritiken bleknar en aning. Till detta vågar jag också lägga att om Peter hade haft den blekaste aning om hur många timmar jag, och mina fiskekamrater, har lagt innan vi har fått dessa fiskar så skulle kanske kritiken ytterligare tappa intensitet. Påståendet om att jag, med min bildsida och mina etiska värderingar, skulle utgöra ett hot mot fiskets framtid kan jag tyvärr inte annat än le åt när jag summerar de fiskeframgångar som jag har haft, eller de fiskeframgångar som jag inte haft, borde jag väl säga.

Nu råkar det också förhålla sig så att jag är vansinnigt förtjust i fisk som föda och vore det då inte beklämmande att ge sig ut fiska, genast släppa i eventuell fångst, för att sedan ta en sväng om fiskbilen på vägen hem?
Det förhållningssättet ser jag ingen vettig etik i, lika lite som jag kan se det etiskt riktiga i att fisken får figurera jojo i någon makaber lek  för att sedan släppa i den och hävda att man bedriver fiskevård.

Speciellt till "Peter":
Att jag, och mina vänner, är stolta när vi har tagit en fisk och väljer att visa upp den på bild innan vi tillagar den må möjligen väcka äckelkänslor hos dig och det är jag ledsen för och där har ju du valet att inte titta på bilder av döda fiskar om det är det som är problemet och det hyser jag all respekt för. Men om du tror att din filosofi är den "sanna läran" så kanske du ändå ska tänka på ditt eget etiska förhållningssätt och fundera ytterligare en stund på vad du vinner med att tillrättavisa mig och slutligen ta dig en ordentlig funderare om det inte skulle ge mer att engagera sig för sportfiskarna som grupp och fokusera på de saker i sportfisket som vi trots allt har gemensamt än att "lära" dina fiskebröder hur de ska tänka och tycka. Jag respekterar dig och jag vore tacksam om du kunde göra detsamma.

Skitfiske!!

Av Jonas Nilsson, 060912

####################

Östra Göinge Kommun har sin huvudriktning på sten när det gäller arkitekturen på gator och torg. Så även när det gäller den kulturella inriktningen. Allt ska vara sten och när man kör genom kommunorternas centrala delar får man spänna fast sig extra hårt i bilbältet för att inte slå huvudet i taket när man kör genom byarnas rondeller och allehanda, knappt körbara, kreationer. När jag kör med min båt på trailer tvingas jag att fördubbla förankringen i trailern i form av två stycken ordentliga spännremmar runt ekipaget för att inte riskera att båten hoppar av trailern. Jag vet bland annat en familj som har hamnat i riktiga sömnsvårigheter genom den nattliga lastbilstrafik som passerar Knislinge. Man har nämligen valt att göra en sådan här gatstenskreation utanför deras sovrumsfönster, noggrant utformad med en ordentlig höjdskillnad gentemot övriga vägen, så att det verkligen ska höras att någon kör genom byn. Insomningen funkar förvisso något sånär för vederbörande om man låter fylla öronen med hörselproppar och en viss vana har väl också infunnit sig ungefär som för dem som bor intill en järnväg och efter ett tag inte hör tågen. Efter stormen "Gudruns" framfart var det inte lika enkelt när timmerbilar, såväl tomma som fulla, skakade genom byn dygnet runt och vi vet ju alla hur en tom timmerbil låter.

Man kallar ibland bygden för stenriket vilket jag tycker är en rolig ordlek då kommunen är fattig och knappast stenrik ur det perspektivet. Nåväl, man öser ur kommunkassan och låter stenentreprenörer utgöra huvuddelen av sin försörjning i vår kommun. Så långt allting någorlunda gott.

Igår var jag nere vid Helgeån i Knislinge för att lägga i min båt. En kölrulle behövde bytas på trailern och för att på enklast möjliga sätt göra detta så lät jag båten ligga i ån så länge. Nedanför idrottsplatsen i Knislinge har man nämligen låtit restaurera en tidigare befintlig iläggningsramp och genom ett betongfundament fått rampen att se betydligt mer seriös ut. När jag var färdig och skulle upp från rampen så tillstötte emellertid ett problem. Jag upptäckte till min fasa att man nu hade sparat på stenintrycket och haft den dåliga smaken att lägga singel ovanför den ramp som knappt rymde båttrailer och bil på längden. Visst, singel är också sten men i en klart mindre form. Detta resulterade i att min framhjulsdrivna bil började att sprätta sten och jag kom inte ur fläcken. Det mest rimliga hade varit om man hade låtit rampen vara så pass lång att man åtminstone hade fått fäste och möjlighet att få trailern i rörelse innan singeln tog vid. Medan jag stod och väntade på en kompis som skulle komma och bogsera bort mig, bilen och trailern från rampen föddes tanken som genererade ett smil på mina läppar. Nämligen den att jag, stenkritikern, faktiskt önskade att man hade stenbelagt åtminstone en enda lite del till i kommunen, åtminstone så länge det tjänar mina syften...

Av Jonas Nilsson, 060830

####################

Detta inlägg får räknas som en fortsättning på mitt förra. Vi hade bestämt oss för att åka ut på Finjasjön och fiska gös. Det var jag, min son Max samt en kompis till honom vid namn Filip. Vi körde iväg och väl där förmanade jag pojkarna att det var viktigt att de stod stilla där jag placerade dem för att jag inte skulle backa på dem när jag sedan skulle backa för att traila i båten vid båtrampen. Jag poängterade också att man skulle tänka på vad man gjorde vilket inkluderade att inte gå så nära vattnet att man riskerade att trilla i. Pojkarna lydde och jag knixade obekymrat ner trailern på rampen. Jag började så smått att vinscha ut då jag upptäckte att jag inte hade fäst någon tamp i fören för att enkelt kunna dra in båten efter iläggningen. Jag avbröt vinschningen och hoppade upp i båten för att fästa in tampen. Plötsligt som jag stod där så knyckte hela båten till samtidigt som Max skrek: -Pappa, bilen rullar!! Snabbt for tanken genom mitt huvud om jag faktiskt glömt handbromsen eller att lägga bilen i växel, men icke. Bilens slitage på bromsar och växellåda gjorde att när man adderade min vikt till ekipaget så började eländet att röra på sig. Plötsligt stannade bilen med ett oroväckande brak. Det var dörren på förarsidan som jag lämnat öppen och som nu kilade bilen kvar på rampen och var den enda mekanism som för tillfället förhindrade att trailern, båten, bilen samt jag själv åkte ut i Finjasjön. Jag hoppade snabbt av båten och pep in i bilen, startade den och åkte upp med ekipaget på plan mark igen. Dörren var märkbart sned och gick inte att stänga och med Max påpekande om att: "-Pappa, vilken klantskalle du är", kunde jag faktiskt inte annat än att småflina. Ja, vilken j-a klantskalle jag är, tänkte jag. Jag fäste tampen i fören uppe på plan mark och backade sedan ner trailern och vinschade i båten. Jag hade både handbromsen dragen, ettans växel i samt en ordentlig regel liggande bakom ett av hjulen på bilen. Efter att ha lagt i båten körde jag upp bil och trailer där jag lämnade ekipaget med dörren öppen. Jag försökte att hålla mig själv på gott humör trots missödet och tillät inte att detta skulle få förstöra fiskedagen för mig och pojkarna. Vi hade en trevlig dag och Filip fick ta en gädda vilken han var mäkta stolt över. Någon gös fick vi dock inte. Hemfärden klarade sig trots att det är ganska omständligt att hålla en dörr med ena handen, samtidigt som man ska kunna koncentrera sig på växling och övrig körning, men det gick. Jag har sedan dess aldrig glömt att ha med mig något att lägga bakom hjulet.

Sedan detta hände har det iallafall gått tre år och jag inbillade mig att det hela fallit i glömska hos min son, men icke. När vi vid en veckolång stugvistelse ute i Matvik (öster om Karlshamn) skulle lägga i båten så kom en familj in till kaj för att angöra. Max, som är en pratglad liten människa, började genast att prata med dem och eftersom den ankommande familjen inte förde något särskilt samtalsämne på tal så tog Max till orda genom att berätta att: -Jo, ni vet, min pappa är en riktig klantskalle. För ett par år sedan höll han på att sjösätta allt vi hade i Finjasjön men som tur var så bröt han av dörren på bilen istället så att bilen slapp att bada. Klantigt va? Den angörande familjen blickade ner lite förläget och småfnissade medan jag stod där som en idiot. Jag kände min status sjunka markant och som förebild för min son kändes jag fullt ersättningsbar av en sten eller näve vass i det läget. Men, han hade ju trots allt haft rätt. Klantigt var det och om det inte varit för bildörren så hade vi nog sjösatt allt vi hade. Är det sånt som kallas "tur i oturen"?...

Av Jonas Nilsson, 060821

####################

Tänkte berätta lite om lite särdrag hos mig som vissa av mina vänner menar är så otroligt typiskt mig, nämligen att lyckas klanta med vissa saker. Det är inte på något sätt så att jag är särskilt fumlig eller att jag har fem tummar på varje hand men saker "sker" av en eller annan anledning. Vi kan ta ett exempel som utspelade sig för några år sedan. Jag hade spenderat senhösten och vintern med att binda upp många flugor (en väl tilltagen ask som blev överfylld). När så väl den 1.e januari hade infunnit sig så spenderades en del tid vid kusten. Jag fiskade denna speciella dag spinnfluga med förhoppning om att ta min första öring på denna metod. Så blev det också. Jag fick en fin blänkare nere i Kivik och efter att med viss möda ha tagit mig ner från stenen jag stod på för att håva lyckades jag med det. Jag studerade min fångst och kunde också konstatera att denna metod faktiskt var rolig att ta fisk på. Jag kände mig kort och gott sådär riktigt nöjd. Jag lade upp fisken på stranden för att fortsätta fiska när jag såg att flugan var illa sargad. Nåväl, tänkte jag, jag byter ut flugan och började treva efter asken som var omsorgsfullt nerstoppad i bröstfickan på mina vadare. Va?!... jodå asken var borta. Hela min vinterterapi var försvunnen och asken stod inte att finna någonstans. Jag lyckades till och med göra av med den sargade flugan så mitt spinnflugefiske var över för denna dag. Jag fylldes också av en känsla av att bestraffats av någon högre makt för att jag fick fisken, ungefär som om att: "Det man får i en ände tas ifrån en i någon annan" Jag berättade detta för min gode vän Henke som genast fastslog att: -Nämen Jonne, är det inte ganska typiskt dig, vilket. naturligtvis fick mig att fundera.

Jag drog mig också till minnes om den dag då jag satte mig i bilen och körde ner till Kivik endast för att konstatera det jag redan visste. Nämligen det faktum att ostanvinden gjorde fisket helt omöjligt på ostkusten och då i synnerhet nere i Kivik. Jag sökte upp Kiviks hamn för att även där slå fast att fisket var helt omöjligt även från piren. Märk väl att jag dock var väldigt noga med att ställa ut håven och vadarstaven innan jag gick ut på piren för att inse faktum. Naturligtvis så glömde jag både håv och vadarstav när jag i min besvikelse fick köra från Kivik och hem mot nordöstra Skåne igen. Som om det inte räckte med besvikelsen så rasade även vattenpumpen på bilen strax norr om Åhus vilket gjorde denna dag helt vidrig som slutade med bilsläp och en massa jobbiga omständigheter som gjorde att en känsla infann sig att detta var ett straff för att jag inte kunde lugna mitt fiskesug utan gav mig ut på ett omöjligt uppdrag i hopp om att kanske, kanske...

Det senaste konkreta minnet av en liknande händelse var under den märkliga fisketävling, vid namn öringhugget, som arrangerades mellan Fårabäck och Landön av HPÖ och Fiskeknuten i Kristianstad för några år sedan. det var för övrigt ett mycket trevligt och seriöst arrangemang. Min gode vän Micke från Staffanstorp infann sig i Åhus tidigt och via telefon kom vi överens om att träffas bakom Danogips för att ta några förberedande kast innan tävlingen sedan skulle börja klockan 08.00 upp vid Fårabäck. Jag hade knappt fått ut linan i första kastet förrän en öring högg. Jag landade den och i lyckans stund kände jag ändå ett visst vemod över att den hade fångats utanför tävlan. Nåväl, det skulle bli väldigt roligt att få träffa flertalet av dem man hade diskuterat olika saker med på KFD så vi körde upp till tävlingen.

Väl där så upptäckte jag att där var förvånansvärt många fiskare som ämnade ställa upp i denna tävling som arrangerades för första gången. Jag vill minnas att man räknade in ungefär 50 stycken deltagare och jag tyckte att det skulle bli riktigt roligt att se vilken fiskare som skulle vinna. Att potentialen för bra fångst var hög betvivlade jag inte för en sekund då jag hade tagit en på morgonen utan några större ansträngningar. Tävlingen drog igång och efter ett par timmar kollade jag med lite folk runt omkring om någon hade hört något. Nejdå, ingen hade sett att någon hade fått. Vi fortsatte att fiska efter samma mönster men det kändes trögt. Vissa trappade av men dem av oss som drabbats av den s.k. fiskepsykosen fortsatte spösvingningen oförtröttligt. När tävlingen blåstes av så samlades alla människorna vid sekretariatet. Man lät där meddela att inte en enda fisk hade kommit upp och när frågan löd om någon hade haft något hugg så sänkte folk blicken och började köra lite vilset med foten i marken. Själv hade jag iallafall en fisk i bilen med vilket jag var nöjd... tills... jag upptäckte att den håv jag hade haft på ryggen var borta. Det var bara att vandra en bra bit bort mot Landön och tillbaks för att konstatera att håven var ett minne blott. Återigen kom känslan av att det var öringens fel att håven var borta.

Avslutningsvis vill jag nämna att jag absolut inte är troende på något sådant som att "Det man får i ena änden tas bort i den andra" utan är en människa som möjligtvis har en tro på slumpen. Men ändå...? Är sådana här fenomen typiskt mig? Jag tror faktiskt det men jag kan inte riktigt säga vad det beror på.

Öringen smakade förvisso gott men hade nog varit ännu godare om håven hade stått kvar i källaren...

Av Jonas Nilsson, 060820

####################

Igår så stack jag och äldste sonen Max ut och fiskade på Immeln. Vi låg och glindrade efter abborre med små wobblers. Max tog en riktigt snygg och tappade ytterligare en. Vidare tog han en gädda av det mindre (läs minsta) formatet. Själv tog jag en liten abborre och en liten gädda. När vi varit ute en stund så kom morbror Pälle ut på sjön med två av sina pojkar. De noterade att en mycket stor spindel satt på sidan av min båt. Faktum är att vi hade svårt att tro att den hade svenskt ursprung. Jag skulle tro att den hade en diameter, benen inkluderat, på ca:10 cm vilket i sig inte kanske är rekord men det som var slående var benens tjocklek och håriga natur. Även kroppen var behårad. Vi noterade att den var helt svart och vi tyckte alla att den såg "tropisk" ut. Jag petade till den med spöbutten så att den föll i vattnet. Den föll i men hamnade i bakvattnet på båten och vips så var den uppe i båten igen. Nu kunde vi lägga ytterligare ett konstaterande till det övriga. Aha, den var så stor att den kunde tänka och därmed kalkylera. Vi kunde dock inte höra den skrika ;-) Nu sitter jag och grämer mig att jag inte fann mig och tog en bild med min mobil. Tyvärr så är det ingenting att göra något åt nu men det stör mig.

Vidare så har jag varit ute på nätet för att se om jag kunde hitta någon bild på en spindel som liknar denna som vi såg men utan resultat. Lyckligtvis så finns det flera vittnen till denna iakttagelse så jag behöver inte frukta någon hallucination och för det andra så är jag inte särskilt rädd för spindlar.

Kärrspindel

Bilden är lånad från www.bioresurs.uu.se/myller/sjo/karrspindel2.htm

Möjligheten att det just var en kärrspindel har föresvävat mig men jag kan inte minnas några vita linjer på sidorna. Det kan ju förvisso ha varit så ändå utan att jag kommer ihåg det.

En tanke har slagit mig  att eftersom det ligger många tyskar, holländare m.fl. européer på campingen så kan det ju vara så att spindeln möjligen kan ha liftat med någon husbil eller så och därigenom smugglat sig in i Sverige. Gud vet var de har varit med sina husbilar innan de kom hit.

Om någon är duktig på spindlar så får du gärna höra av dig för en konversation rörande detta makabra djur.

Av Jonas Nilsson, 060801

####################

Visst är naturen underbar. Det är jag förste man att skriva under på. Alla väderskiftningar har sina speciella tjusningar. Insektslivet kan man studera hur länge som helst, liksom fåglar och allt som rör sig under vattnet i synnerhet. Det finns emellertid ett gissel för mig. Snokar, ja ormar över lag. Att få gå vid ett litet vattendrag med et flugspö och locka några bäcköringar till hugg med fluga är en synnerligen stor livsnjutning för mig om det inte vore för alla dessa förbannade snokar. Ja ja, jag är fullt medveten om att snoken är en harmlös varelse utan någon uttalad aggression mot just människor och att den är lika farlig som en daggmask genom sitt bortavarande av gift men iallafall. De blir ofta långa och äckliga och älskar samma typ av natur som jag själv där närheten till vatten är ett signum. Jag kan betrakta dem, om än med rest kroppsbehåring, på behörigt avstånd men det är just överraskningsmomentet som håller på att knäcka mig. Jag älskar att titta på filmer om ormar där jag med skräckblandad förtjusning kan sitta och frossa i min förfäran, väl medveten om att det är film.

Denna sommar har vi levt husvagnsliv vid sjön Immeln, ett ställe som är tämligen rikt på just snokar och där jag, om inte varje dag, så iallafall flera dagar i veckan har överraskats och sett snok. Störigt!! Nåväl, rekordet slogs nog ändå igår när jag var på väg ut från toaletten på denna camping mötte en snok, om än mycket liten, just när jag öppnade dörren för att gå ut. Den låg och solade sig och blev väl antagligen så skrämd när jag öppnade så att den såg sin enda flyktväg som att ringla in på toaletten. Själv tog jag ett rekordhopp åt sidan och dörren åkte igen. Efter några sekunders darrande i ett uppenbart chocktillstånd tog jag dock mod till mig och öppnade dörren för att lokalisera var den var med en tanke om att den trots allt var ganska liten. Tror ni att jag hittade den? Nejdå, där gick jag omkring i något som liknade en stridsställning ifall Bruce Lee skulle ha återuppstått och möjligen kunde lura bakom någon av dörrarna där inne, letandes efter snoken. Men den fanns inte att finna någonstans. Genom min något neurotiska läggning kom således nästa tanke: Hallucinerade jag?? Jag gick igenom scenariot en gång till och kunde bara till slut konstatera att det visst var en liten snok som pep in på toan när jag gick ut och att den nu inte fanns att finna. Jag försöker trösta mig med att den nog försvann ner i golvbrunnen som är belägen mitt på golvet men jag undrar ändå om någon kan föreställa sig hur nojjig jag är nästa gång jag ska gå in på den toaletten för att uträtta behov?

Hmm... får nog överväga någon terapeutisk behandling för det här...

Av Jonas Nilsson, 060728

####################
 

Älgar i 8:or

För ganska så några år sedan var jag, min morbror Pälle och hans son, Kim, ute på ett näbbgäddefiske i Åhus. Vi fiskade och tog några stycken men fisket var inget över sig. Kim tappade bl.a. en öring som vi tillsammans grämde oss över. Vi hade ordentligt med goda mackor, kaffe och vi tog en lång fikapaus innan vi så småningom enades om att byta fiskeplats. Vi styrde norrut och på vägen upp mot Hammarna noterade jag en väl synlig sten som jag inte hade sett innan. Hmm... tänkte jag, tur att man aldrig har gått på den. Kanske är det lågt vatten nu så den måste ligga alldeles under ytan i vanliga fall. Jag pekade mot stenen och delgav mina tankar till Pälle. Det var tyst en liten stund innan Pälle sa: -Stenen har öron. Jag kollade lite extra noga och... jovisst, stenen hade öron.

Vi körde lite närmare och kunde konstatera att en älg låg och motionssimmade där i havet. Vi tyckte det var märkligt att den inte sökte sig mot land utan tvärtom sökte sig ut mot havet. Vi oroade oss också för att den kunde fastna i de nät som ligger här och var. Jag ringde upp polisen, harklade mig, och startade samtalet med: Ja, även om det kan låta så, så vill jag bedyra att jag inte är full, tar några droger eller lider av hallucinationer. Nähä, sa polisen i andra änden av luren. Vad gäller saken? Jo, det är så att det simmar en älg i Åhusbukten och jag är lite orolig för att den kan fastna i något av alla de nät som ligger och undrar vidare om kustbevakningen jobbar med sånt här. Polisen skrattade och frågade? -Hur mycket har du druckit sa du? Han fortsatte med ett skratt och vi kom fram till att jag var nykter, simmande älgar är ju inte helt ovanligt och att det nog skulle ordna sig vad det led. Han skulle se vad han kunde göra. Vi la på luren och vi i båten fortsatte att betrakta älgen som nu hade förpassat sig till farleden idogt simmandes österut, tydligen fast besluten om att utmana Östersjön. Vi såg en lotsbåt gå ut och stannade någonstans i närheten av älgen. Vi körde därifrån då vi inte kunde göra mer.

När vi började fiska igen så satt vi ganska tysta en stund. Pälle såg irriterad ut och till slut sa han: -Det är ju själve f-n. Där sitter man som en j-a idiot och fryser i skogen i Oktober på älgjakten utan att se så mycket som ekorre. Sen när man då ska ut fiska så har man inget vidare fiske men älgarna simmar i åttor runt båten...

Av: Jonas Nilsson 060616

####################